#Jag inbillar mig därför att jag skulle kunna konstruera och bygga en kajak själv, vilket är ett lagom stort projekt att genomföra ända fram till sjösättning när jag nu som pensionär bestämmer någotsånär över min tid.
Eftersom jag ofta fotograferar när jag är ute på vattnet har jag märkt att detta kan vara ganska svårt. Man måste ju släppa paddeln när man skall se på tillvaron genom kamerasökaren. Är det då lite skvalpigt har man ju ganska små möjligheter att för det första se, och sedan parera de vågor som kommer.
När jag tidigare tänkte mig att ta bilder på Stockholms inre vatten där sjöfarten är livlig och man inte har någon lust att bada, skaffade jag från Vituddens Kanotvarv det som man där kallar för stabilisatorer. Detta kan ses på den översta bilden
Detta är rätt stora uppblåsbara pontoner som man med tunna remmar fäster på skrovet vid sidan om och bakom sittbrunnen. Dessa fungerade mycket väl men man måste ju vid varje tur bestämma innan om dessa skall monteras. Farten påverkas marginellt men det kan för en del se lite udda ut och i vissa lägen hindras paddeltagen. Jag har därför experimenterat med avsevärt mindre stöd i form av frigolitklossar som formats och tejpats på skrovet. Slutstyvheten påverkas mycket tydligt även om volymerna inte är så stora. Rörelserna blir lugnare och det är betydligt lättare att komma i kajaken från en brygga.
Jag är väl medveten om vad många kajakmänniskor anser om utriggare, men bryr mig inte så mycket om detta.
Jag skall dock erkänna att jag inte testat i stora vågor men å andra sidan håller jag mig gärna på land när det ”brallar i”.
Första skissen resulterade i en modell (nedersta bilden) för att göra det lättare att föreställa sig resultatet i alla dimensioner. Denna gav även en fingervisning hur man bör lägga ribborna för bästa resultat.
Genom att under en tid gå och titta på denna modell bearbetades formerna i skallen inför den slutgiltiga ritningen.
Ritningen görs helt ”för hand” med hjälp av ärvda mallar (sannolikt från 1930-talet).
Ytor och volymer räknas fram med hjälp av en planimeter som sedan länge stått i ett monterskåp som ett tjusigt gammalt instrument i ett sammetsklätt etui. Konstruktionsprinciper för kanoter har studerats i en bok från 1920-talet men många av dessa gäller sannolikt alltjämt. Jag tror fortfarande att Sven Thorells ande svävar över många kanotkonstruktioner.
Eftersom jag ofta fotograferar när jag är ute på vattnet har jag märkt att detta kan vara ganska svårt. Man måste ju släppa paddeln när man skall se på tillvaron genom kamerasökaren. Är det då lite skvalpigt har man ju ganska små möjligheter att för det första se, och sedan parera de vågor som kommer.
När jag tidigare tänkte mig att ta bilder på Stockholms inre vatten där sjöfarten är livlig och man inte har någon lust att bada, skaffade jag från Vituddens Kanotvarv det som man där kallar för stabilisatorer. Detta kan ses på den översta bilden
Detta är rätt stora uppblåsbara pontoner som man med tunna remmar fäster på skrovet vid sidan om och bakom sittbrunnen. Dessa fungerade mycket väl men man måste ju vid varje tur bestämma innan om dessa skall monteras. Farten påverkas marginellt men det kan för en del se lite udda ut och i vissa lägen hindras paddeltagen. Jag har därför experimenterat med avsevärt mindre stöd i form av frigolitklossar som formats och tejpats på skrovet. Slutstyvheten påverkas mycket tydligt även om volymerna inte är så stora. Rörelserna blir lugnare och det är betydligt lättare att komma i kajaken från en brygga.
Jag är väl medveten om vad många kajakmänniskor anser om utriggare, men bryr mig inte så mycket om detta.
Jag skall dock erkänna att jag inte testat i stora vågor men å andra sidan håller jag mig gärna på land när det ”brallar i”.
Första skissen resulterade i en modell (nedersta bilden) för att göra det lättare att föreställa sig resultatet i alla dimensioner. Denna gav även en fingervisning hur man bör lägga ribborna för bästa resultat.
Genom att under en tid gå och titta på denna modell bearbetades formerna i skallen inför den slutgiltiga ritningen.
Ritningen görs helt ”för hand” med hjälp av ärvda mallar (sannolikt från 1930-talet).
Ytor och volymer räknas fram med hjälp av en planimeter som sedan länge stått i ett monterskåp som ett tjusigt gammalt instrument i ett sammetsklätt etui. Konstruktionsprinciper för kanoter har studerats i en bok från 1920-talet men många av dessa gäller sannolikt alltjämt. Jag tror fortfarande att Sven Thorells ande svävar över många kanotkonstruktioner.
