torsdag 27 november 2008

Sista ribban på skrovet lagd







Jag trodde att jag hade gjort det svåraste tills jag kom till för och akter i närheten av vattenlinjen. På dessa ställen blir ribborna kraftigt vridna. Den torsionskraft som då uppstår är mycket svår att bemästra. Nu ångrade jag faktiskt att jag valt att bygga utan att ta hjälp av klammrar. Det gäller att uppfinna allehanda sätt att hålla ribborna på plats medan limmet härdar. Någonting som var mycket användbart för detta ändamål var ett spännband som används för att hålla ihop tavelramar. Se bild. Genom att placera hörnhållarna över de ställen som behövde extra tryck och sedan via mellanlägg med utnyttjande av hävstångseffekter få tillräcklig kraft, löstes en del av problemen på de ställen där det inte var möjligt att använda tvingar. Bild.
Jag har nu börjat slipa de delar av skrovet medan ribborna en och en får härda fast.
Jag kommer nog inte att använda en bandslip eftersom jag vet hur lätt det är att den börjar att gräva ner sig. Man har ju här endast 5,5 mm godstjocklek från början och den får man vara rädd om.
En liten skarpslipad handhyvel visade sig göra grovjobbet på ett bra sätt inför sandpapprandet.
Jag har kapat min ”arbetshylla” där jag limmar och sågar med en meter. På detta sätt slipper jag att gå in i ett angränsande rum när jag skall gå runt skrovet. Det sparar åtminstone irritation. Hela längden behövdes inte eftersom skarvningen av ribborna sker direkt på skrovet.
De sista ribborna i botten krävde stor precision vid tillslipningen. Här gällde det att få passform utan utnyttjandet av ”bead and grove”-fräsningen. De sista ribborna i botten slipades med stor möda till rätt form. Till slut blev passformen så bra att jag var tvungen att dela den sista ribban på mitten för att få dit den. Den sista bilden är tagen innan jag insåg detta.
Efter städning och borttagning av alla överflödiga verktyg vidtar nu slipningen. Jag är beredd på både svett och träningsvärk